Marslandaren Phoenix landade oskadd på vår röda grannplanet. Nu skulle det inte skada om vi vanliga dödliga fick se lite bilder också.
Phoenix huvuduppgift är emellertid inte att filma. Marslandaren är främst ett laboratorium på hjul. Den ska ta prover och försöka avgöra om det åtminstone har funnits liv någon gång på Mars. Det är främst spår efter bakterier som man hoppas på.
Mars lär ha haft en atmosfär liknande vår en gång i tiden. Men något hände, och den röda planeten -- som är mindre än Jorden -- dammsögs på all luft som kan ha funnits där. Nu har den en ytterst tunn atmosfär, och inte ens om den vore tjockare skulle människor och djur kunna andas den.
Genom att lära oss mer om Mars, lär vi oss mer om Jorden och ett framtida tänkbart scenario. Det är huvudmotivet till detta svindyra projekt.
Inget har hittills gett en sådan känsla för nödvändigheten att åstadkomma fred och endräkt på Jorden, som att från Månens yta se Jorden gå upp. Bara ett fåtal astronauter inom ramen för apolloprojektet -- som lades ner i början av 1970-talet -- har upplevt detta. För flertalet av dessa månresenärer ledde synen av vår vackra blågröna planet svävande i världsrymdens natt till ett djupt andligt engagemang under resten av livet. Detta är fullt naturligt -- vi människor är designade så att vår andliga sida snabbt utvecklas vid stora vetenskapliga triumfer eller möjligheter. På samma sätt för stora andliga språng med sig en blomstrande utveckling av vetenskap, medicin, handel och kultur. Allra tydligast var detta kanske i det enorma området från Spanien till Indien de två första århundradena efter Muhammed.
När vi kommer att kunna se Jorden från Mars vet jag inte. Avståndet är hur som helst för stort för att vi ska kunna uppfatta vår planets skönhet. Jorden kommer att se ut som en ovanligt stor stjärna, men vi kommer att se på den med vetskapen om att det där finns sju miljarder människor.
PZ 2008-05-26 23:17
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar